Tre steg till socialliberalism

Många frågar sig vad socialliberalism är och hur man blir socialliberal. Här kommer ett resonemang om hur det skulle kunna vara och vilka steg man måste gå igenom för att kunna kalla sig socialliberal. Men först, låt oss konstatera att socialliberalism är ett förhållningssätt till andra medmänniskor och vår omvärld.

Första steget 

Egentligen är första steget inte socialliberalt. Det första steget varje människa befinner sig i är allt annat än socialliberalt. Vi föds och vi är helt beroende av alla andra i vår omgivning. Vi klarar oss inte själva. Vi kräver mat, ombyte och kärlek. Allt handlar om en själv. man befinner sig i en situation där jag som individ är i centrum, allt kretsar kring mig och mina behov. Detta steg pågår i flera år och vi lever i en värld där allt kretsar kring en själv och man är väldigt egocentrerad. Det är alltid alla andras fel och aldrig mitt eget fel. Det är alltid orättvist om inte jag får mest och bäst. Men så är vi ju bara små barn i detta skedet av livet.

Tyvärr finns det människor som aldrig växer ifrån detta stadiet.

Andra steget

I och med att vi växer med åren, inser att det finns andra människor omkring oss som också har behov av liknande saker som oss själva så börjar vi får en viss förståelse för hur omvärlden fungerar. Vi befinner oss fortfarande i ett stadium av egofixering. Dvs, jag äter för att bli mätt. Jag träffar andra människor för att det får mig att må bra och ha roligt. Jag till och med blir kär för att den andra personen får mig att må bra. Alla pengar jag tjänar använder jag till att köpa hus, bil, fina kläder och saker som gör mig gladare eller får min självkänsla att stiga. Och på tal om att få självkänslan att stiga så skänker jag även pengar till ideella välgörande organisationer för att få mig själv att må bra.

Idag befinner sig mellan 75% och 80% av landets befolkning just här. Det är ingen statistisk siffra, utan mer den känslan man får när man talar med människor och hur de resonerar i politiska termer och vilka partier som idag har stöd i vårt samhälle.

Tredje steget

När man väl kommit förbi första och andra stegen, och man måste onekligen passera dessa och kvalificera sig för tredje steget, så har självsynen och omvärldsanalysen kastats om så totalt att den värld man befinner sig i inte längre består av en själv i centrum, utan man har flyttat sig själv utanför ekvationen. Man inser att det man gör är till för att hjälpa andra, tillfredsställa andra och man gör det utan att ha sig själv och sina egna behov med i sammanhanget.

Man är så självsäker på sig själv, på sitt mål i livet och på sitt levnadssätt att man är nöjd och trygg med sig själv. Man skulle nästan kunna säga att om man själv skulle kunna tänka sig att den man älskar ligger bredvid någon annan utan att man känner svartsjuka eller känner sig ledsen så har man uppnått det stadiet att man kan hålla sig själv utanför ekvationen. Då är man en äkta socialliberal.

Det är inget fel med att vilja sträva efter egen lycka och välbefinnande, men det är inte det tredje steget. Det tredje steget till socialliberalism är när man har ett förhållningssätt till sina medmänniskor att man uppriktigt kan glädja sig å andras välbefinnande. Jaget är inte längre det viktiga. Man kan tänka sig att ge tillbaka till samhället utan att kräva något tillbaka. Man kan tänka sig att dela med sig av sin kunskap, erfarenhet och lycka utan att vara rädd för att andra ska bli smartare, lyckligare eller rikare än en själv. Det är en slags filantropi som inte handlar om att skänka miljoner, utan om att vilja göra världen till en bättre plats för allt och alla.

Det är inget fel med att befinna sig i de andra två stegen, men när du befinner dig i det tredje stadiet och tagit dig förbi de två första stegen och in i det tredje så är du en äkta socialliberal. Alla kan nå det tredje stadiet om man bara vågar ta steget fullt ut och lämna steg två bakom sig. Är du beredd att göra det?

Teorin kommer från en kommande e-bok av Valdi Ivancic, partiledare för Socialliberalerna. När den släpps återkommer vi med exempel och tankar kring de tre stegen till socialliberalism som beskrivs ovan.

Annonser

Dividualism contra individualism

Hört talas om begreppet dividualism, eller funderat vad det egentligen betyder? Säger ordet dig någonting eller skapar det associationer till ett tillstånd du kan känna att du någon gång befunnit dig i?

Om du inte känner igen det eller hört talas om det så är du inte ensam. Själva begreppet kom visserligen till redan i slutet på 1500-talet men har i modern tid omformulerats av olika tänkare och filosofer. I den här artikeln kommer jag försöka beskriva dividualism så att det dels skapar nya frågor och funderingar hos läsaren, men även försöka visa på att det är ett tillstånd som alltfler ungdomar idag befinner sig i dagligen.

De flesta av oss har dock hört talas om individualism och hur personer kan vara individualister. En del av oss ser individualistiska personer som egoister men det kan också ses som en form av liberalism där man utgår från individen i centrum. Som första tanke på ett motsatsförhållande till individualism kanske man tänker sig ”grupp” eller till och med ”schizofreni”. Dessa två alternativa motsatsbegrepp kan fungera men i mycket begränsad form där en grupp egentligen beskriver flera olika individer tillsammans och schizofreni betraktas som ett sjukdomstillstånd där en individ inte är medveten om sina olika persona.

Dividualism är motsatsen till individualism men i flera avseenden. Den som sett filmen Inception, med bl.a. Leonadro di Caprio, kanske börjar ana vad det hela handlar om. Även om det i detta fallet inte bara handlar om att befinna sig i olika drömtillstånd där människans medvetande inte kan avgöra om man är vaken eller drömmer, så kan scener ur filmen ge beskrivande bilder för att förstå resonemangen som följer nedan.

En annan bild som kan hjälpa till att beskriva dividualism är när man till exempel har två eller flera olika profiler på facebook, twitter, instagram och andra sociala medier. De allra flesta vuxna runt 40-årsåldern och uppåt nöjer sig oftast med ett konto eller en profil. De använder samma profil för olika medier. Yngre människor tenderar däremot att ha flera olika profiler som definierar dem i varje unikt socialt media.

Personen kan sägas befinna sig i en delbar dimension och kan ses som flerdimensionell människa, med uppdelningar av sig själv för olika situationer eller grupper och konstellationer av människor. Det innebär inte att personens olika delar inte kan kommunicera med varandra (som ju är fallet i flera schizofrena fall), utan väljer att agerar på olika vis i olika situationer. Till skillnad från en individualist är en dividuell människa inte egoistisk utan snarare omtänksam eftersom den behöver ta hänsyn till flera delar av sig själv och andra människor i ett sammanhang. En person som klarar av att infinna sig i flera spridda dimensioner samtidigt har en fördel av att kunna känna sympati med andra medmänniskor. Personen kan också arbeta för ett inkluderande samhälle.

Att vara dividuell är således en beskrivning av en personlig filosofi som är i kontakt med en känsla av gemenskap och ansvar för människan att åstadkomma förbättringar för alla omkring henne. Det är en önskan om förbättring av den marginaliserade, skuldbelagda eller institutionellt berövade. Det är en drivande vilja att söka det som är moraliskt korrekt och i bästa intresse för det större goda.

Många unga människor känner sig vilsna, eller rättare sagt bortglömda, i det politiska samhällsklimatet eftersom de inte känner att de blir hörda eller lyssnade på utifrån den värld de befinner sig i. Man upplever att politikerna, skolan och samhället i allmänhet verkar vilja skapa antingen egoistiska individualister i en kapitalistisk värld eller en förtryckt gruppmedlem och underordnad det socialistiska synsättet. Den närmaste beskrivningen av dividualism hittar man kanske inom socialliberalismen som både tar hänsyn till individen men inkluderar alla, och även flera sidor av varje person.

Att vara en dividuell person i en individualistisk värld behöver inte betyda att dividualismen kommer dö ut. Snarare är en annan utgång mer trolig, nämligen den att individualismen är på väg att dö ut med den allt åldrande befolkningen som inte kan integrera sig i en dividualistisk värld där man tar hänsyn till, och inte diskriminerar, människor i olika tillstånd.

Så, välkommen till dividualismens värld.

/ Valdi Ivancic